Första giget var på en skola. 35 år senare slöts cirkeln när de rockade brallorna av över 5000 fans på framför Vaksalaskolan. Sheffieldbandet Def Leppard tog Uppsala med storm med ett pärlband av brottarhits, på onsdagskvällen.
Med 16 album och över 100 miljoner sålda skivor sedan starten 1977 är Def Leppard ett av världens mest framgångsrika rockband. Kvar från originaluppsättningen är bara sångaren Joe Elliott, basisten Rick Savage och, nästan, den legendariska trummisen Rick Allen som trots att han firade sin 50-årsdag i januari är bandets junior (efterträdde Tony Kenning 1978). Bandet har förföljts av tragedier, dödsfall, olyckor och svåra sjukdomar men inget verkar kunna stoppa Def Leppard.
På Vaksala torg visade de att framgångarna inte är en slump. De visade minst lika tydligt att bara för att man blivit 50-plussare behöver man inte lägga sig på soffan och lösa korsord resten av livet. Trots att de gigat i Helsingborg dagen innan var det inget snack om saken.
Ett kort ”Tjena Uppsala, Sweden”, eller nåt i den stilen, och sedan brötade de igång sin blytunga pudelrock utan vidare krusiduller. Joe Elliot vinkade lite med handen och direkt sträcktes tiotusen armar mot skyn och gungade med i öppningsakten Action (Retro Active -93). Och där stannade de under resten av giget.
Måttot för dagen verkade vara ”Vaddå mellansnack?”. Under en och en halv timme avverkades den ena hiten efter den andra. De flesta kom från succéalbumet Hysteria från -87 men några andra klassiker smög in i listan, till exempel sköna Foolish (Pyromania -83). Allt levererat med all kraft bandet förmår. Rick Allens trummor lade, tillsammans med Rick Savages bas, en tung ljudmatta där Phil Collen och Viv Campbell vävde in det ena klassiska riffet efter det andra. Bara för Joe Elliot att kliva på och ge järnet.
Temperaturen på torget kompenserade lätt de svala vindar som rullade efter solnedgången, när gubbarna levererade rökare som Armageddon It, Love Bites, Pour Some Sugar on Me”, Rocket och Women och fler, från Hysteria. Lyckan var fullständig och de flesta på plats hade hjärnkoll på åtminstone refrängerna.
Just Hysteria innebar mer eller mindre bandets genombrott. Den rusade upp i topp på USA-listan Billboard Top 200, har sålts i ofattbara 20 miljoner exemplar och har genererat sju hitsinglar.
Betyg: 9/10 (med lite skön pyro hade tian suttit som en smäck)
Def Leppard på 30 sekunder:
Bildades 1977 i engelska Sheffield. De kallade sig då Atomic Mass. Surt namn tyckte alla i bandet och bytte till Deaf Leopard. Det tyckte de inte kändes tillräckligt rock-n-roll så de vred till namnet till Def Leppard, vilket de i sin tur fick mycket kritik för när de började slå i USA. Originaluppsättningen: sångaren Joe Elliott (sång), Rick Savage (bas), Pete Willis (gitarr), Steve Clark (gitarr) och Tony Kenning (trummor).
12 album och över 30 singlar har det blivit genom åren.
Förbanden synas
Föråkarna då? Två kompetenta band som gjorde sitt bästa för att höja stämningen inför kvällens höjdpunkt. Först ut var Göteborgsbandet Mustasch med profilen Ralf Gyllenhammar i spetsen. Har man giggat ihop i 15 år så sitter rutinen. Tyvärr var det lite så det kändes den här dagen. En rutindag på jobbet. Det var väl egentligen bara när Double Nature rullade ut över torget som publiken tände till.
Kisspaus och lite råddande på scenen och sedan var det dags för ännu fler Göteborgare att äntra scenen. Hardcore Superstar sög i och höjde stämningen ett snäpp. De hade en betydligt bättre dag på jobbet och med sin skitiga hårdrock fick de bra fart på publiken. Gemensamt för båda banden var det rätt kassa försnacket; ”Är ni fulla?”, ”Scream for me Uppsala”… ja, ni fattar. En litet plus går ändå till Mustasch för deras otippade exit till tonerna av Whitney Houstons ”I will always love you”.
Betyg:
Mustasch: 6/10
Hardcore Superstar: 7/10
Blandat bandat:
Dagens outfit: Tisha med Def Leppard-tryck var så klart given. Några hade dock gått vilse i garderoben och ståtade med Poison, Kiss och andra ”felmärkta” tröjor. Alternativ outfit: galaklänning och silverhalsband.
Dagens plus: Den sköna stämningen på Vaksala torg. Trots att det fanns hur mycket öl som helst att köpa var det få som föll ur ramen.
Dagens minus: Kissköerna. Besinningslöst lång kö till bajamajorna på ena sidan, och anarki och kamp på liv och död om en plats på de allt mer sunkiga tronerna på den andra sidan.
Dagens gladaste: Den gulliga tjejen som vunnit ett besök backstage. Lycklig som ett barn grät och skrattade hon om vartannat i väntan på att få komma in.
Dagens mest ”ovärt”: För nästan dubbla summan kunde man köpa sig en VIP-biljett som innebar att man kunde stå 50 centimeter högre än resten av publiken, på en inhägnad läktare.
Nu är jag lite syrlig, man fick faktiskt tillgång till VIP-toaletten också.
